Grüssner visar sig ha en imponerande pipa. Hon sjunger uttrycksfullt och med stor säkerhet. Framför allt är det vokalt mycket praktfullt.

Jörgen Östberg, Orkesterjournalen / 2004-10-27

Johanna Grüssner börjar göra sig ett namn. Jag har läst om henne i dagspressen och sett att hon uppträder en del i Stockholm. Hon har studerat på Berklee College of Music i Boston och Manhattan School of Music i New York. I amerikansk press uppmärksammades hon för sitt engagerade arbete under några år på en grundskola i det socialt utsatta Bronx: Bland annat reste hon med skolans gospelkör till Åland. Nyligen kom det ut en bok i USA och jag tror att det till och med har funnits planer på att göra en film om henne.
Man kan alltså ana att hon är en stark och målmedveten kvinna. Den som har hört denna skiva vet också att hon är en begåvad sångerska. Den är inspelad i New York med inhemska musiker och John Snyder som producent och innehåller den ordinarie mixen av standards, bossanova och pop. Den kompande gitarrtrion spelar oerhört dynamiskt och pressar på bakom Grüssner, som visar sig ha en imponerande pipa. Hon sjunger uttrycksfullt och med stor säkerhet. Framför allt är det vokalt mycket praktfullt - men ibland kanske på bekostnad av texttolkningen. Allra bäst är hon i de suggestiva versionerna av Out of this world och Help, liksom i Ewan MacColls vackra The first time ever I saw your face. Mindre lyckad är Hallelujah I just love him so, en version helt utan hallelujastämning.