Från det svettiga Harlem till Runebergssalen

Susanne Strömberg, Pietarsaaren sanomat / 2010-05-21

En tribut till Duke Ellingtons musik...

2 körer, strålande musiker, solister och körledare skapade ett musikaliskt möte over länder, gränser och generationer.

Cotton Club, den ryktbara nattklubben I Harlem , var den fasta punkten för Duke Ellingtons framträdanden. Från Cotton Club strömmade jazzgigantens, pianistens och kapellmästarens musik också ut over radiovågorna. Så spreds den ut over USA och hela världen.

Livligast ljöd Ellingtons musik under åren 1920-1960. Han turnerade världen runt med sina olika ensembler. Ett femtontal gånger framträdde han I Sverige där han gav konserter med en av sina favoritsolister Alice Babs, som också följde med honom på de världsvida turnéerna.

Trots att det är långt både I tid och rum mellan Runebergssalen I Jakobstad och slummen I Harlem, fick den närvarande publiken på lördagens konsert avnjuta bomullslika luftslott. Tyvärr var salen bara halvfylld p.g.a. den rådande värmeböljan. Den åländska Projektkören och Jakobstadskören Tonfallet hade sammanställt en tributkonsert för att hedra USA:s enligt mångas mening genom tiderna mest begåvade kompositör.

Ingen lätt uppgift. Men när man har tillgång till professionellt kunnande, stark feeling och gemenskapsskapande motivation lyckas det. Så bra att publiken visade sin entusiasm genom stående ovationer.

MUSIKERNAS AVSLAPPNADE SVÄNG

Johanna Grüssner fungerar som Projektkörens klara och tydliga dirigent. Hon dirigerar exakt och, behärskar varenda nyans I musiken. Lika exakt som de två punkterna ovanför u-et I hennes släktnamn. Hon är själv en utomordentlig jazzsångerska som har studerat i New York. Där undervisade hon I musik för barn från slummen I Bronx . Hon närde en dröm om att låta dessa barn få göra en resa till Åland och lyckades med sin okuvliga energi och beslutsamhet få den drömmen uppfylld. Nu lotsar hon I stället sin lysande åländska kör på en njutbar musikalisk resa I motsatt riktning, från Norden till USA.
Tonfallet, under ledning av Jan Holmgård, inleder konserten med fyra stycken: Sir Duke, Caravan, Take the A Train och Moon Indigo. Körens ansats under de två första styckena är lite blyg. Lite mer skärpa, kraft och attityd hade varit på sin plats. Dylikt börjar skönjas under de följande två styckena, där de mjuka mansrösterna kommer bra fram.
Sedan är det dags för den åländska kören att stiga fram på estraden. Den visar genast, knivskarpt, var skåpet ska stå. Under Grüssners säkra och distinkta ledning är tolkningen av Don't Get around Much Anymore nyskapande och suverän . I Morning Glory blåser ut underbar luft ur sin saxofon och kören vet igen precis vad den gör. Resultatet blir en fulländad ljudbalans mellan kör och musiker.

Som pianist och kapellmästare fungerar spjuveraktiga Patrick Wingren, vid trummorna sitter unge E-H Lillkung och vid kontrabasen Arne Wilhelmsson, en av Sveriges mest legendariska basister. Vilken sammansättning! Kompet bär genom hela konserten, alltmedan kören utstrålar energi.

Satin Doll skiljer sig från mängden med sin lekfulla stämning. Efter den överraskar Grüssner med att själv göra solot till Day Dream, ett underbart drömskt sådant. Här var dock mikrofoninställningen inte helt optimal- den ljuvliga rösten lät aningen grötig. Men de skickliga musikerna briljerar istället. Wingren snappar upp saxofonsolot på exakt rätt ställe med sin flygel så att dagdrömmarna får fortsätta.

SOPRANEN BRÖT ISEN

Den gästande sopransolisten heter Therese Karlsson och är åländska. Hon är känd från opera och musikalsammanhang och är dessutom Grüssners bästa väninna.

Sacred Concert börjar. En märklig spänning I luften. Vad ska det bli av detta? Liksom Ellington experimenterar även Karlsson med musiken. Kören stöder henne fint. Avslappning inträder.
"In the Beginning God" börjar. I detsamma strömmar känslosamma klanger ur pianot. I dem förenar sig kontrabasen och trummorna. Vilka vibrationer! Det kändes som att sväva på moln och se ner på jorden genom en dimridå: "Please look down and see m y people through" ljöd sångens ord.

Grüssners knäppande fingrar blir starttecknet för Wingren, som lekfullt kör igång med "Freedom nr 7". Det svänger till tusen. Mitt favoritstycke är "Ain't but the One", där Karlsson följsamt ger sig hän åt rytmen.
Det gudomliga temat fortsätter. I"Praise God and Dance", rör sig Karlssons röst skickligt, likt en berg- och dalbana. Volymen och röstens mångfasettering bara stiger med tonhöjden. Körmedlemmarna har leenden på läpparna, ögonen glittrar och publiken njuter. Och sopransolisten svänger på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ellington skulle ha lyft hatten om han hade suttit vid pianot.
Tack och en djup bugning!